Jag är så trött och sliten, det känns som det aldrig kommer att bli bättre. Ensamheten och sorgen att aldrig duga på något sätt tär på mig.
Känslan att inte vara värd att leva är så stark, den är nästan överväldigande. Jag vill inte leva mer, men jag är för feg för att avsluta det. Det är en skam det med, att vara en fegis.. Jag har ju haft de känslan så många år och inte klarat av att göra något.
Jag har två vuxna barn, de klarar sig själva bra nu, de skulle få ärva en del pengar efter mig så dom skulle det inte gå någon nöd på.
Att alltid vara själv, att alltid vara utanför, så blev livet, jag klarade inte av mer. Jag vet ju att det beror på mig själv. Vem skulle det annars bero på?
Alla förhållanden har gått snett, p.g.a. mina depressioner och mitt arbete, jag trodde att man hjälpte varandra när det var tufft. Det vet jag att man inte gör…….
Det finns nog många som alltid mår bra som kan ta över stafettpinnen efter mig. Det vet dom nog om, dom tjejer som försvunnit så fort det tagit emot lite..
